Sommaren 2008 var jag ganska nygift. Vi valde att gifta oss efter att vi hade fått våra barn och hade varit tillsammans i nästan tio år när vi väl fick ihop ett bröllop. För jag tror faktiskt att det var så det var; vi hade bröllop - vi gifte oss inte känslomässigt. Inte egentligen. När man lever i en familj med tre barn på 1,3 och 5 år så är det lätt att undvika viktiga tankar. Det går alldeles utmärkt att fylla tiden ändå - så vi dundrade på i vardagen precis som alla andra familjer gör.
Tills den där sommaren. Vi hade bestämt oss för att vara i Spanien i nästan tre månader, ett härligt avbrott från vardagen på en plats vi alla älskade. Jag vet inte om det var distansen till hemmet, ledigheten, värmen eller ett ihärdigt förträngande av tvivel som slutligen brast som ledde till det som hände - men brast gjorde det.
Från att vara den etablerade, lyckliga trebarnsmamma i ett stabilt, om än inte så rafflande, äktenskap så dundrade jag rakt in i en otrohetsaffär. Det drabbade mig som blixten från en klar himmel. Jag tror inte ens att jag medvetet hade konstaterat att jag var olycklig innan det hände. Jag var väl bara trött som alla andra småbarnsföräldrar? Jag menar, hur lycklig kan man förvänta sig att vara??!! Ändå lät jag det bara hända, och sedan fanns det ingen återvändo. Det var som om att tio års fördämningar bara rämnade. Frihetskänslan var bedövande, passionen nästan kvävde mig, känslor som jag inte hade känt på evigheter vällde över mig och jag kom plötsligt ihåg hur det kan kännas. Det var som att skaka av sig en tjock varm filt och plötsligt få andas frisk luft. När jag tänker tillbaka på affären (som var kortvarig och aldrig var tänkt att leda till något varaktig) så har jag nästan inga bilder av honom, jag kommer bara ihåg mig själv. Allt jag kände, behovet av att fly min tillvaro, ångesten över att återvända till Sverige, förorten, vardagen och livet jag levde som inte längre gjorde mig lycklig.
Under några månader levde jag i helt parallella spår. Hemma tickade livet på som vanligt. Jag försökte skylla på 40-årskris, jag var inne på att skaffa ett barn till, jag ville flytta utomlands, jag gick i terapi, jag försökte prata med min man om att vi kanske borde göra något åt vårt förhållande. Försiktiga ord som inte på något sätt visade det känslomässiga kaos som pågick inuti. Jag träffade mannen ett par gånger till och ägnade stor del av mina vakna tankar åt vår mailkonversation och insåg teoretiskt att jag höll på att riskera hela mitt liv, men det gick aldrig in riktigt känslomässigt. Jag ville bara fly ett tag, få andas, få vara någon annan, få vara den jag en gång var, ha roligt, vara ifred, känna livet i mig.
I februari 2009 bestämde jag mig för att säga till min man att jag ville skiljas. Jag slog hans värld i spillror och jag var fortfarande inte känslomässigt närvarande, jag kände nog mest lättnad över att ha fattat ett beslut. I april berättade vi för barnen och sommaren 2009 flyttade vi isär, i två hus i närheten av varandra i samma förort som vi bodde tidigare. Barnen går kvar i samma dagis och skola, bor hos oss varannan vecka och har hunnit bli 4,6 och 8 år gamla.
Nu är det maj 2010. Det har varit en lång och kall vinter och jag är fortfarande mitt i skilsmässan, för herre gud vilken process det är. Om jag hade haft en aning om vad jag gav mig in på så kanske jag inte hade gjort det. För jag landade ju till slut, rakt ner i ett havererat äktenskap, med ledsna barn, en sårad man och ett hav av skuld och tvivel.
Denna blogg handlar om att hantera sitt beslut. Om att ta reda på vad det var jag saknade. Om att bygga upp ett nytt liv, för barnen så klart, men också för mig och min f.d man. Vi är bra personer, allihop, och vi förtjänar att vara lyckliga. Hur blir man lycklig? Min terapeut frågade mig: Vad vill du Clara?
Ja, vad vill jag?
